Ekorren i barnböckerna

Några tankar kring ekorrens märkligt omfattande representation inom barnböckernas värld. Varför är detta lilla djur så ofta avbildat, så ofta omskrivet, så ofta givet en egen bok? Kan dess särställning bero på dess mångfacetterade personlighet? Vid närmare skärskådande av barnböcker med zoologiska förtecken kan man notera att vissa djur alltid är goda (hönan, kon, kaninen, kycklingen etc.) medan andra alltid är onda (vargen, räven, ormen, björnen etc.). Ekorren däremot har en dubbelhet i sin natur: å ena sidan söt och kvick, putslustig och charmerande, å andra sidan plundrare av ägg i fågelbon. Det neurotiska samlandet och det därmed förknippade frustrerande glömmandet, det maniska pysslandet med boet och dess inredning, de obehärskade vredesutbrotten när den anser sig störd – likheten mellan ekorren och oss människor som ju varken är helt goda eller helt onda utgör en beröringspunkt som gör detta lilla djur så väl lämpat för barnboken, där igenkännandet ger emfas åt de öden och äventyr som beskrivs. Ja, inte bara i barnböckernas värld, tänk bara på ekorren Ratatosk som i den nordiska mytologin springer upp och ned för trädet Yggdrasil för att leverera förolämpningar! De olika greppen för att förmedla mötet med ekorrlivets människoliknande tillvaro är olika: det helt antropomorfa som hos Beatrix Potter, där ekorrarna bär kläder, är gifta, har inredda hem och använder sig av olika utensilier (även mer komplicerade djup lodas hos Beatrix Potter, som t. ex. Timmy Tiptoes och hans vän Chippy Hackee vilka föredrar att leva tillsammans i ett ihåligt träd framför att återvända till sina fruar, vilket de dock tvingas till i slutändan), det halvantropomorfa där ekorren skildras i sitt naturliga habitat men har helt mänskliga tankar och resonemang (t. ex. Sven Martinsons ”Kurre Skutt”), det naturliga där ekorren betraktas ”objektivt” men vars rörelser och göranden ändå tolkas i mänskliga termer (t. ex. Janne Olsson och Stellan Anderssons ”Korre, min vilda kompis” eller Harald Lunds ”Kurre Nöt”). Det kvicka, det rörliga, det oförutsedda överraskar ständigt och måste få etiketter för att inrangeras i en överskådlig värld. Barnet, den söta anarken, finner det osynliga släktskapet med ekorren mer relevant än med den timida kaninen eller den våldsamma vargen.

(Post scriptum: även inom lyriken finner vi ekorren representerad, som t. ex. i Helena Olssons ”Ekorrar Monolit You!”, Catharina Östmans ”Ekorren och döden” samt i flera dikter av Werner Aspenström).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s